Det är sjukt konstigt, att även fast det kommer bli så grymt jävla apskönt att komma hem igen, så är det så svårt att tänka sig ett annat liv än detta. När jag tänker tillbaka på Sverige, så tänker jag ju på den tiden som var innan jag kom hit och det var ju gymnasietiden. Det är ju verkligen inte vad jag kommer tillbaka till, så det är så svårt att försöka tänka sig hur livet kommer att bli och vad som kommer att hända. Allting har ju förändrats där hemma, folk har flyttat hemifrån, min finaste Jonna är med barn, brorsan har flyttat ut (eller okej om några dagar flyttar dom väl, men iallafall), folk har dragit iväg till andra länder, folk har skaffat pojkvänner och alla är ju mitt uppe i sitt liksom och sen ska jag komma tillbaka, som bara vet hur det var för ett år sen. Som om jag vart död i ett år sen återuppstått, haha. Mitt liv är ju här, och även fast jag många dagar bara vill stoppa ner huvudet i marken, så är det ändå hemma, jag har mina rutiner, mina kompisar, min bil, mina affärer, mitt gym, min extra familj här på andra sidan jorden oosv. Jag längtar ju som fan hem till det som var, men jag är rädd att jag blir besviken då jag kommer hem och inser att det inte alls kommer vara samma sak. Haha man blir så avskärmad här borta, ens "vanliga" liv är på så jävla mycket paus som det bara går och jag kan inte vänta tills att trycka på play igen, ändå så känns det overkligt att man snart bara ska lämna allt man byggt upp här. KONSTIGT om jag får beskriva det med ett ord. Men jag är riktigt positiv till framtiden och jag tror jag kommer anpassa mig rätt fort till livet där hemma igen med alla förändringar. Jag hoppas det iallafall. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag tycka det är toppen den första månaden, eller kanske bara de två första veckorna, sen kommer jag vilja ut på nya äventyr, haha.

Jaja, jag ska inte babbla på för mycket, men jag var tvungen att skriva av mig lite. Imorgon (måndag) är det EXAKT 3 månader kvar tills min sista dag som au pair! Love