Det är så himla konstigt, att jag för någon vecka sedan inte ville något annat än att åka hem, och att jag nu mår så förbannat bra här. Min värdmamma frågade mig när jag sa att jag ville hem "vart är den Ida som kom till oss i början? Hon med så himla mycket energi och glädje, och som hade planer på att stanna ett extra år" och just då fanns hon inte, inte någonstans. Nu har den Ida kommit tillbaka och det känns som att jag aldrig vill härifrån. Kommer förmodligen ändra mig tusen gånger under året här, men just nu har jag absolut inget att klaga på. Förutom att vara under 21 då, men det går det ju inte att göra så mycket åt och jag klarar mig hur bra som helst ändå. Haha. Åååh, det känns så himla bra. Allting. PUSS PÅ LIVET!!